when the truth is that I miss you so..
En känsla inom mig som hela tiden funnits där men som aldrig låtit mitt huvud inse att det är så det är. Att det är dig jag saknar. Att varje dag utan min vilja gjort att vi glidit ifrån varandra mer och mer. Att se dig skratta och ha lika kul som vi haft få mig att få ont i magen som om en sten slog sig ner inom mig med en olidlig smäll. Har du förträngt allt vi hade? Det vi gjorde tillsammans? Skratten, leenden och alla dagar i vår barndom som vi spenderat med varandra? Minnena finns kvar som ett djupt spår injutet inom mig. Dem försvinner inte. Det kan vara mitt fel att det blivit såhär. Att jag hamnade där och du fann andra. Men i så fall säger jag förlåt. Minns du stunderna? Då vi verkligen skrattade och hade roligt åt allt som vi gjorde. Då vi alltid hittade på något och var de sista personerna som någonsin blev osams. Minns du våra unga år tillsammans? Minns du snökojorna och chilinötterna? Minns du när vi lekte skola och alltid skämtade om att lärarna ringde och skällde ut klassens bråkstakar? Minns du då jag råkade spy över din docka? Jag vet att man glider ifrån varandra ju äldre man blir. Man förändras. Men, jag tror ingen utav oss gjort det. Inte på insidan. Jag tror att vi är gjorda för varandra, att vara vänner. Det fanns något speciellt imellan oss, det vet nog både du och jag. Är det bara jag som tycker att allt vi hade runnit ut i sanden? Är det bara jag som saknar? Är det bara jag som behöver en vän som du? Det har gått 3 år sedan vi skiljdes åt. Tänk att man hade mått bättre om man fått en kram och en anledning varför vi gick åt olika håll. Men det bara hände. Utan att någon utav oss egentligen tänkte så försvann vi för varandra. Som en blomma som lät sina blomblad falla till marken. På det sättet försvann du ur mitt liv. Ingen har nog ord för vad det var som gjorde att det blev som det blev. Att det plötsligt blev miljarder mil i mellan oss och att vi gled ifrån varandra på det sättet som vi gjorde. Att vi slutade umgås då vi var som allra bästa vänner och det sista vi ville var att släppa taget om varandra. Att det enda som finns imellan oss är hälsningar varje morgon. Alla ord och all den underbara vänskap som fanns där förut är borta. Att det nu bara existerar en enorm tomhet och att den sista pusselbiten inom mig försvunnit. Det har varit så svårt att få chansen att tala om det här för dig. Du kanske har fått känslan att ingenting betyder något längre. Men de få gånger vi träffats, bara du och jag borta någon annanstans i sommarvärmen. Så har jag märkt hur många underbara minnen som liksom kommit tillbaka till en. Men när vardagen till sist kommer tillbaka så märker man hur allt blir som en fasad imellan oss och hur avståndet blir allt större och större igen efter varje dag som går. Du måste förstå, att vad som än händer, så betyder du lika mycket för mig nu som du gjorde då. Du har en stor plats i mitt hjärta, fortfarande.
jag saknar dig ♥
/J.C♥
Det är inte ditt fel att det blivit så här Jozzan. Det är precis lika mycket mitt fel som ditt. Det är aldrig en persons fel om man bråkar eller vad det nu kan vara. Jag känner precis likadant och jag minns allt vi har haft tillsammans! Har haft sjukt kul med dig och jag vill ju så klart ha det så nu också! men jag vet inte vad som har hänt riktigt. vi har glidit ifrån varandra mer och mer. Men jag saknar verkligen tiden då det var du och jag, våra skratt och ja allt! men det är väl som alla säger, man glider ifrån varandra men det är synd att det ska bli så här för vi har verkligen haft det helt underbart tillsammans. Få bli lite ändring på det här, saknar dig gumman! <3
