justuandmee.blogg.se

Fullspäckat. Allt på en och samma gång. Är det bara jag som känner såhär? Är det bara jag som inte har någon energi kvar? Är det bara jag som inte orkar kämpa och har svårt att inse att det är nu man måste ge allt, i slutspurten? Jag orkar absolut ingenting. Förstår inte var min "äkta" sida tagit vägen. Jag vet att jag kan, jag vet att jag vill och jag vet att jag innerst inne kan lägga ner all tid i världen för att få det bra. Men hur? Jag har tappat lusten. Jag har ingen ork kvar. Hela skolan är så grymt tråkig nu så att jag kan spy. Jag har det som krävs, det enda som fattas är tiden. Tiden att räcka till. Tiden att finnas för alla. Tiden, som bara rinner ur mina händer. För jag vet att jag kan, innerst inne. Men det enda jag vill är att komma ut ifrån plugget. Släppa alla läxor och hemuppgifter och bara vara. Leva livet. Är rädd för att det kommer ur fel mun. Att orden jag just sluddrade fram skulle kommit ur en elev som möjligtvis går 3:e året på gymnasiet.
Som strax sätter på sig sin studentmössa för att komma ut i världen.
Men det kom dock ur min egen trut.
& jag går i 9:an.
Hjälp.

Ikväll blir det dans & plugg.
Sedan sova tidigt förhoppningsvis.



Ha det bra!♥



/J.C♥

Godmorgon!

Eller, vad ska man säga? Jo, det är morgon fortfarande. Men känns som förmiddag med tanke på att jag steg upp redan 06.10 idag för att vakna upp och piggna till ordentligt för att ladda upp för nationella och en dag i plugget. Provet kändes väl helt okej men har absolut ingen aning om hur det gick. Man visste inte riktigt hur mycket som krävdes på uppsatsen för respektive betyg. Men får hoppas på det bästa. Nu har vi musik, vilket som innebär slapplektion för de flesta i 9C. Svenne är på något möte eller något och dissar oss totalt. Kanske låter bra men jag vet inte med tanke på att arbetet om Michael Jackson ska vara klart nästa vecka. Och Madde är sjuk IGEN hon också så får väl försöka ta mig framåt på egen hand på något sätt. Visst, man kan väl kalla det lite musik-lektion i alla fall eftersom på att Amanda sitter och lyssnar på musik ifrån mobilen:) Förresten, lade ni märke till min söta design? Lite gladare, och våraktigare kanske? Bättre än förut i alla fall. Vissa grejer behöver rättas till men allt hann inte fixa sig igårkväll så det får vänta lite. Tack för hjälpen Charles!:) 
Nu måste jag komma igång med arbetet. Finns ju i varje fall en kroppsdel att skriva om för den världskände snubben. Näsan. 

Hur kan man förstöra sig på det viset? Han var SNYGG innan!


Blir nog ingen dans för min del idag, så vi hörs efter plugget!♥


Have a nice day!♥



/J.C♥

Men den onda halsen kan inte hindra mig ifrån att sjunga med till den underbara musiken. Visst låter det vidrigt, men vad gör det när jag är själv hemma? Då vart söndagen kommen igen och i stort sett hela min helg har spenderats med Mattias♥ Förutom att jag var en sväng i Jönköping med familjen igår. Riktigt mysigt var det faktiskt. Solen sken starkt på allt folk som antagligen haft samma plan som vi och tagit sig ner för en sväng på stan. Ensamma var vi i alla fall inte. Köpte inget speciellt förutom födelsedagspresent till systern min. På kvällen glodde jag och Mattias på Robinsson. Snacka om längesen man såg det programmet. Det var helt okej förutom att jag nästan tyckte att det bara var gnäll ifrån deltagarna hela programmet igenom. Visst det såg ju inte ut som paradiset precis som de sa. Men det var väldigt gnälligt. Och en romans efter 2-3 dagar? Hmm.. Men en sak som är säker är att jag själv aldrig skulle ställa upp i ett sådant program. Jag skulle inte klara av det. Tänk att gå där i gyttjan, värmen, och den äckligt fuktiga luften tillsammans med alla underbara kryp, insekter, ormar m.m. Fy f*n säger jag bara. Visst skulle det vara ett äventyr och en grymt häftig upplevelse att ha gått igenom en så lång tid där. Att kunna gå och "småskryta" om det senare när man kommer tillbaka hem till kalla Sverige igen. Men nej, det skulle inte vara värt det. Har även upptäckt min största fobi. ORMAR. Sa jag upptäckt? Jag menar, det har alltid varit. Och kommer alltid att vara. Jag klarar inte ens se en på teve utan att sitta och småskrika eller blunda. Under hela min barndom har mina värsta mardrömmar varit om stora, feta, sliskiga och livsfarliga ormar som kan hugga mig i skinnet när som helst. Jag tror vi skippar att gå mer in mer på det med tanke på att jag inte kan blogga samtidigt som jag blundar och inte heller skrika med dagens ömtåliga hals.
Kommer att glida igenom denna osminkade dagen i mina kära mjukiskläder. Böckerna stirrar på mig & har gjort hela helgen. Dax att ta tag i saker. FÖR EN GÅNGS SKULL. 

Ingen tid, ingen ork ingen lust.
Inget val.



/J.C♥

jag vet inte vad det här inlägget ska handla om.
jag vet inte heller var min fantasi befinner sig.
men jag vet, att solen skiner.
& det är bra. 

♥

Finns det något speciellt med denna dagen? Är det meningen att man ska känna en viss skillnad till varje dag som väntar en? Att dagarna ska tolkas som starten på något nytt? Att det som redan hänt inte kommer uppstå på samma sätt igen, och att igår liksom inte existerar och bara finns inom oss som ett minne? Som något som hände "då"? I så fall har jag kanske hamnat snett. Lite på kanten av den gren som vi växer på. Den vi utvecklas på, den vi lever på. Kan inte längre urskilja skillnaden mellan dagarna. Kan inte alltid hålla koll på vilken dag det är. För där imellan finns ingenting. Ett tomt, svart hål. För just nu ser alla dagar likadana ut.

/Dagen är som en kopia utav gårdagen.



/J.C♥

Jag kom nyss hem ifrån Malin och blev sådär sjukt sötsugen! Tittade efter om det fanns något kvar ifrån gårdagens blåbärspaj, men till min besvikelse så var det inte en gnutta kvar. Inte så konstigt. Det är verkligen vrålgott! Stack ner till frysen och hittade lite vaniljglass istället. Jag fick då syn på pappa som låg i soffan och glodde på fotboll och satte mig bredvid. Riktigt uttråkande att glo på med tanke på att det inte ens var Sverige som spelade. Jag sneglade på honom och såg att han plötsligt slumrade till. Ryckte tyst och försiktigt åt mig fjärrkontrollen med ett leende för att zappa över.
Pappa: ZZzzZzz.....
Jag: HA-HA-HA! (djävuls blicken)
Pappa vaknar (efter ett tag) plötsligt till och tittar surt på mig.
Pappa: Varför har du slått över?! Vad är det här för skit? Så respektlöst. Jag tittar ju.
Jag: Ja, jag ser det. Du har sovit i över en kvart och ligger nu och påstår att du tittar, svarade jag och traskade surt därifrån.

Kanske bättre att ta sig tid att komma på vad sv-novellen ska innehålla och få in lite matematik i min lilla söndagshjärna istället. Det är ju så mycket mer lockande än att kura ihop sig i soffan och glo på MTV.
Asså jag har tänkt på en sak. Varför inte döpa om söndagar till typ lördagar. Så att helgen består av 2 lördagar. Det kanske skulle förändra min sura inställning till söndagar? Allt det där trista kanske skulle få sig en glimt? Jag kanske skulle slippa sitta här varje söndag och lida över att faktiskt vara sådär deppig? Tänk om det är just bara namnet det hänger på och som är det deprimerande? Hmm..
För er som inte har några måsten och vill bli på bra humör. Tjecka in "Mia Och Klaras" avsnitt så kommer ni garanterat få er ett gott skratt. Eller så är det bara jag som har dålig humor. Suck..
http://svtplay.se/t/102950/mia_och_klara

Dessutom är det nog bäst att ni tar fram er såkallade mobiltelefon, klickar er vidare in på det som kallas "sms" eller "textmeddelande" och typ räddar mig ur min deppiga dagsinställning fort som 17.
Bara så ni vet.





/J.C♥

Ledigheten bara springer iväg. Jag hinner inte med. Jag gick ju nyss ut ur klassrummet, drog på mig jackan och slängde bagen över axeln med ett leende för att ta mig hemåt. Då var det fredag. Men nu, nu är söndagen här igen. Jag gillar det inte, inte alls. Ibland tror jag att det är enda gången som jag riktigt är glad. Då man befinner sig i ledigheten. Då man kan slappna av, släppa alla måsten och bara vara. Jag måste lära mig att tänka lite positivt till saker och ting.
Vart tar denna dagen vägen egentligen? Herregud, klockan är redan 2! Känns som att jag nyss steg ur sängen...
"Stay the night" spelas på radion just nu, vilket som får mig att tänka på gårdagens "chock". Kan inte påstå att jag varit särskilt insatt i Melodifestivalens program som visats de senaste lördagarna. Men har ändå hängt med en del om vilka bidrag det stått imellan. Efter att jag och Mattias käkat kinamat igårkväll så stack vi upp till mig för att se finalen. Det var helt otroligt dött ute på gatorna på vägen upp. Nu tänker väl ni att det inte är något ovanligt med tanke på att det är den lilla skithålan vi bor i. Men jag menar, det var faktiskt lördag, och det var knappt inte en enda människa ute. Vi gick och skämtade om hur många som säkert satt klistrade inne vid sina teveapparater för att se finalen. Och det var nog också sant, för det blinkade i varenda fönster man gick förbi ifrån teven där inne. I varje fall. Vad var det som hände igår? Visst man hade läst i tidningarna att det skulle bli "årets skräll" och att Caroline of Ugglas skulle ta hem skiten i år. Och det gick ju bra för henne, det gjorde det. Konstigt nog. Jag tycker själv att hon var en utav de sämsta deltagande. Jag tycker att Molly Sandéns låt var väldigt fin och skulle verkligen gått längre än Ugglan. Hon fick endast 2 p!! Sanslöst. Men om man går till det mest chockerande under kvällen. Vem trodde att Opera sångerskan skulle ta hem vinsten? Jag var stensäker på att snygg- Måns skulle vinna. Eller möjligtvis Emd eller kanske Agnes. Men nej, Operan. Vi flög upp ur sofforna och stirrade på teven och utbrist "Va?!" i kör, typ. Men men..det kanske är positivt att hon vann. För vi har aldrig någon chans i Eurovision. Det kanske vi har nu. En annorlunda låt, men annorlunda stil. Vem vet? Det kanske funkar? Alla dessa grannländer kanske chockeras och gillar den och röstar på oss istället för sina grannar för en gångs skull. Vi får väl se.

Nu måste jag kila. Ska hinna käka innan jag ska upp till Malin och hjälpa till med dansen. Sedan blir det väl lite plugg och kanske träffa Madde om jag hinner.

Ha en skön dag!♥



/J.C♥

Säger mamma till mig varje gång jag klagar på att några snöflingor når marken när hoppet om våren nyss fanns där. Visst, våren kommer väl den också. Precis som alltid dyker årstiderna upp efter en enorm längtan. Lite väl lång längtan. Men måste erkänna att jag börjat tveka. Sitter vid fönstret på mitt mörka rum och det enda som lyser är de där miljoner, miljarders, makaroners många lysande snöflingorna där utanför. Förstår mig verkligen inte på vädret. Jag fryser. Det är inte kallt här inne, men ute är det som ett minusgradigt vinterland. Känns som att jag sitter där. Känns som att flingorna når mig med sin kyla och täcker mig vit som nyvispad vispgrädde. Som att håret fångas av vinden och jag aldrig någonsin skulle få uppleva värme igen. Haha, nä usch. Men ska i alla fall unna mig en riktigt varm dusch & bastu till musik ikväll och låta tankarna flöda. Det kan verkligen behövas i dessa tider. Det ska förhoppningsvis också bli en tidig kväll för mig, med tanke på att eng-nationella väntar imorgon. Vi hade idrottsdag idag. Såg väl inte riktigt fram emot det till en början. Men efter att vi peppat varandra inför volleyboll och handbollsmatcherna så blev det riktigt kul i alla fall. Det gick ju bra för vår klass också! (as usual) Har verkligen börjat tycka om idrotten mycket mer nu än förut. Gympalektionerna är nog faktiskt höjdpunkten i plugget. Kalla det hjärnsläpp, men har inte mycket att skriva. Jag är grymt godissugen om någon vill veta. Skulle knappast skada om någon sötnos kom upp med en godispåse till meyy(a)

Men unna er en skön kväll, det ska jag göra♥ 

/J.C♥

Kan ni tänka er? Ännu en skolvecka är avklarad. Måste ändå erkänna att även om dessa tider i skolan är sjukt hektiska och jobbiga med mycket att göra hela tiden, så rusar veckorna iväg. Jag hinner knappt med. Det dröjer inte länge tills det är påsklov. Vad gött det ska bli. En veckas vila är tacksamt det också. Jag tycker att påsklovet är ett steg på vägen. Ett kliv närmare det mest efterlängtade just nu. Det jag tror varenda kotte går och ser fram emot dagarna i enda. De mest ljusa tiderna på hela året. Då knoppar blir till blommor. Då solen sticker fram bakom de grå molnen och himlen blir mer blå än någonsin. Då värmen omsluter våra kroppar och ger efter en sommarbrun färg på vår hud. Då fåglarna sjunger mer än någonsin och alla bär ett brett leende på sina läppar hela årstiden igenom. Är det inte underbart? Allt är som perfekt. Kanske blir det i år lite extra ljust för just oss. Vi som ska lämna våra sönderskrivna skrivhäften. Vi som ska släppa våra nervässade pennor. Vi som ska springa ut och lämna vår barndom bakom oss. Vi som ska komma ett steg närmare vuxenlivet. Vi som ska sluta grundskolan! Vilken känsla! En del av livet i skolan är då avklarad. Då väntar ny skola, nya kompisar, tankar, lärare, miljöer, inställningar, förutsättningar, och inte minst blyertspennor och skrivhäften. Det kommer bli en stor förändring för många utav oss. Det ska bli sjukt spännande!
Förresten så måste jag berätta om slutet på denna skoldagen. För er som inte vet så har några utav niorna varit på en Polen-resa i höstas för att besöka förintelselägrena där. Idag har de nu redovistat allt det de fick ta del av och lärt sig om utav sina upplevelser där för oss som inte fick åka med. Det kändes konstigt att, efter att ha stått i stora klungor utanför "portarna" till salongen och otåligt väntat på att de ska öppna, helt plötsligt bli inslängd och uppdelad efter hårfärg osv. Sedan puttade fram en till ett bord där 3 personer satt bakom. De skrek "namn!" på tyska. Själva stod vi bara där och fattade ingenting. Då slet en utav dem hastigt tag i min arm och stämplade den med "2 %". När vi hade satt oss i stolar ijämte varann började de springa runt och skrika på tyska, peka och slita tag i flera som skulle dela upp sig och sitta i "rätt ordning". Sedan började själva redovisningen. Men imellanåt så ryckte de samtidigt upp någon ur sin stol och skrek samtidigt som andra saker hände på själva scenen. De visade bildspel ifrån resan och spelade upp musik till. De agerade och visade hur de familjerna som skulle med det tåget, stod på perrongen utan att ha en aning om vad som väntade dem. De visade känslorna och de hade gjort ljudeffekter som passade in på de rätta ställena. Allt var så bra gjort utav eleverna. De avslutade själva agerandet med att alla fick gå fram och tända ett ljus och sända en tanke till de som avled under förintelsen. Det var inte många i publiken som satt kvar kan jag lova. Medan det lyste där på scenen tror jag att många insåg och hade fått ett smakprov på hur allting faktiskt var. Jag menar inte att vi kan föreställa oss hur det var. Det kommer man aldrig kunna göra utan att ha upplevt det. Däremot insåg vi nog att vi människor aldrig någonsin får låta det gå så långt så att vi tillåter detta att ske igen. Till er som medverkade. Ni var sjukt duktiga. Redovisningen var verkligen bra. Jag blev tom inom mig när jag såg den. En konstig känsla trädde fram. Det enda negativa var att vissa personer som satt bakom mig inte visade respekt alls. (Som vanligt). De satte på en signal på mobilen det första de gjorde när de satt sig. Sedan hörde man bara en massa viskande klagomål hela redovisningen igenom. Det enda det la märke till var saker de inte tyckte var bra. Jag blir så trött. Varför inte se det som var bra i det hela istället. Att miljontals människor avlidit på ett sådant sätt är helt sjukt hemskt. De hade i alla fall aldrig kunnat göra den redovisningen bättre, det lovar jag.
Kvällen kommer spenderas med Mattias. Blev bjuden på tacos där ikväll så ska sticka och duscha av mig nu. Eftersom vi har studiedag både måndag och tisdag så blir det en långhelg för vår del, vilket jag inte tackar nej till.



Ha underbar fredag nu sötnosar!



/J.C♥

Förstörde denna eftermiddagen/kvällen. Härligt! Jag som bestämt mig för en lugn slappkväll ikväll för EN GÅNG SKULL. Men never! Skolan är allt just nu. Den tar upp hela min tid, min dag, mitt LIV. När ska man få andas? Min energi finns inte kvar. Behöver sova och känna att jag är ledig sisådär 1 år lite drygt. Men det är bara att klamra sig fast, ta nya tag och försöka överleva. Men nu ska jag duscha. Jag behöver lägga mig i tid men kommer sitta upp halva natten för jag SKA lära mig de där j*vla orden. Klockan är visst bara 20.00. Ändå känns det som mitt i natten. Tröttheten närmar sig med stormsteg. Ögonlocken orkar inte hålla sig uppe en sekund till. 
Imorgon är det fredag. Och tur är väl det. Kanske räddaren i nöden?

Godnatt, eller nått.




/J.C♥

Nu har jag säkert suttit i en halvtimme och skrivit en mening, suddat bort. Skrivit en annan mening, och suddat bort osv...Varför inte bara inse att det inte är någon lyckad bloggdag för min del idag? Det är ändå inge kul att läsa ett inlägg som jag själv inte tyckt varit kul att skriva, för det blir aldrig bra. Jag är ledsen.
Det är en ny dag imorgon!


Förresten så är jag kär !
I nagellack.... tycker olika rosa nyanser är riktigt snyggt nu framåt våren.

Ha en skön dag!



/J.C♥