justuandmee.blogg.se

Självförtroende känns som ett väldigt omtalat ämne just nu. Därför tänkte jag att jag lika gärna kunde ta och skriva några rader om det jag också, för jag känner att jag skulle vilja få ur mig detta. Hur jag känner när det gäller att just tro på sig själv. Förut så tyckte jag att självförtoende var något negativt. Jag tänkte att om man har självförtoende så går man bara runt och skryter och tycker om sig själv till 100%. Jag satte snabbt in kändisar i detta sammanhang och inte minst bloggare. Men ju längre tiden har gått desto mer har jag insett. Idag tycker jag att självförtroende har många goda egenskaper. Jag har förstått att det är just de personerna med självförtoende som är starka. Det är just de som vågar visa och stå för vilka de är. De är just de som är nöjda med sig själva helt enkelt. Det är vi andra som hela tiden går och klankar ner på dem då vi slänger in en onödig kommentar till tex. bloggaren bara för att hon förklarade att hon tyckte att hon var riktigt fin i den klänningen. Det är vi som försöker förhindra dem att tro på sig själva. Det är vi som stoppar dem. Varför? Jo, för att vi själva är avundsjuka. För att vi själva vill ha just den klänningen eller för att hon faktiskt var vacker i den. Vi fått för oss att det cirklar runt ett förbud inom oss där det står textat med feta bokstäver att du inte ska tycka om dig själv. Självförtroende och avundsjuka är vad allt handlar om. Är det inte meningen att man ska leva ett bra liv? Att man ska tycka om och vara nöjd med sig själv? Att man ska få höra en röst inom en som säger att "du klarar det här"? Ska man inte kunna säga att man tror att man klarar av ett prov eller något annat utan att omgivningen ska tycka att man skryter eller har för höga förväntningar på sig själv? Ska man inte få vara nöjd med sig själv? Man lever ju bara en gång. Jag hade inte tänkt att dra in några exempel, men alla känner väl till sveriges mest kända bloggerska "Blondinbella"? Hur många fördomar snurrar inte runt i många utav hennes läsares skallar egentligen? Det finns två val. Antingen tycker man om att läsa bloggen, eller så gör man det inte. Många översätter det istället med: Antingen tycker man om henne, eller så gör man det inte. Jag kan inte förstå hur folk kan påstå att man känner henne genom hennes blogg. Visst hon lägger in flera inlägg om dagen. Men hur mycket får man veta om henne bara för att man ser dagens outfit, håruppsättning och lunch? Man kan inte säga att man känner en person genom att vara en utav personens alla läsare. Jag kan gissa på att hälften av hennes läsare besöker hennes blogg med en falsk irritation och dold avundsjuka inom sig. Att lämna onödiga kommentarer för att trycka ner personen och sänka självförtoendet visar bara på att läsaren själv har självförtroende noll och avundsjuka hundra. Jag kan inte säga att hennes blogg är intressant eller överhuvudtaget rolig att läsa. Jag kan inte heller komma med något för att försvara henne med tanke på att jag inte känner henne. Däremot är jag på något sätt imponerad över denna bloggerska. Hon är målmedveten, ambitiös och verkar verkligen veta vad hon vill göra i livet. Hon tar vara på varenda sekund och verkar skita i andras åsikter. Hon tror på sig själv och kämpar för att nå sina mål. Jag tror att det är just hennes självförtroende som gjort att hon kommit så långt som hon gjort, trots sin ålder.

Att ha självförtroende är inte alltid något negativt.
Det kan i lagom mängd förbättra dig som människa och ta dig dit du vill.

~Självförtroende är starkt~



/J.C♥